Fenix prydde sig däremot med hyacint och smaragd och andra kostbara stenar.
På huvudet bar han en krona, och i foten höll han ett äpple, som en kung.
Då Fenix var femhundra år var hans ålder mogen, och han flög till Libanons skogar och fyllde famnen med kryddor.
I nymånadens tid visade han sig sedan för prästerna i Heliopolis, och de byggde ett altare åt honom, ett altare som de fyllde med trä från vinrankan.
När allt var redo steg Fenix upp på altaret, tyngd av sin börda av kryddor.
Han tände själv elden, och förbrann i ett moln av vällukt från kryddorna.
Morgonen därefter undersökte prästerna altaret och fann då en liten larv i askan.
På larven växte vingar fram, och Fågel Fenix började ta gestalt.
Ännu en gång lyfte han, som varit död, mot höjden, återskapad i sin fulla härlighet.
Ur boken Tradition och liv
av Martin Modéus
